Vardagen i Täby – så byggs elitförberedande juniorhockey

Klockan är strax efter nio i Tibble ishall. Ovanför de grå och röda bänkraderna hänger två budskap som sätter tonen: “Repetera, repetera, repetera” och “T-ogether, E-veryone, A-chieve, M-ore”. På isen är tempot högt. Svart- och rödklädda juniorer tar sig fram, det smäller i plexiglaset och en av dem som knäpper in en puck bakom målvakten är Theo Skugge.

– Det här är en av, om inte den, bästa juniorföreningen, säger lagkaptenen när han beskriver Täby HC:s spelarutveckling.

Skugge kom till Täby i U15. När han pratar om föreningens sätt att arbeta så lyfter han vikten av långsiktighet och att bygga steg för steg.

– I de yngre åldrarna lägger man grunden och lär sig skridskoåkningen, och sedan lär man sig spelet och tekniken när man blir lite äldre.

Som lagkapten i U18 bär han en roll som handlar om mer än istid och matchmoment.

– För mig betyder det ansvar. Att få med mig gruppen och se till att alla känner sig sedda, samtidigt som vi jobbar för att nå våra gemensamma mål, säger Theo Skugge.

Det kan låta som klassiska hockeyfraser men i Tibble ishall blir det konkret. Här byggs en tydlig vardag i träningsmiljön, detaljerna och kravbilden.

Träning som speglar match

Juniorerna tar några snabba skär och går in i spel tre mot tre. En puck tar fart över plexiglaset. Mitt på isen står Kalle Björklund med visselpipa och röd mössa. Han följer puckens bana innan den kolliderar med väggen ovanför läktaren.

Björklund har en dubbelroll som både tränare och sportchef. Han beskriver verksamheten som uppåtgående och pekar på en period där Täby tagit stora steg. De har nått nationell nivå två gånger och utvecklat arbetet i flera delar. Enligt honom är det just kontinuiteten som är kärnan: mycket istid, externa tränare i alla åldersgrupper och en träningsmodell där spelarna ställs inför matchlika situationer – om och om igen.

När han pratar om skillnaderna mot klubbar som har elitlag på seniorsidan blir kontrasten tydlig.

– Bland ungdomslagen tror jag att det skiljer sig väldigt mycket. Vi ligger högt i Sverige eftersom större klubbar inte lägger lika stor vikt på yngre åldrar, däremot har deras U20-lag mer resurser än vårt, säger Kalle Björklund.

Utmaningen: att behålla spelare

Det största hindret, enligt Björklund, är att behålla spelare över tid.

– Det är vår största svårighet. Vi har ett bra U16-lag, men sedan försvinner de flesta till NIU. Som mest har vi behållit fyra spelare en säsong.

Täby bygger – och bygger om. De värvar lokalt, men letar också spets där den går att hitta. Björklund berättar att han har kontakt med en agent i Schweiz som brukar skicka spelare. När spelare går vidare till Djurgården, AIK eller andra större lag uppstår luckor som måste fyllas för att nivån ska hållas uppe.

– Det svåraste för oss har varit det mentala, att få killarna att förstå att när vi möter lag som Djurgården eller AIK så kan vi gå ut och vinna, säger Kalle Björklund.

Han sammanfattar säsongen som “upp och ned”, men lyfter också en utveckling. Efter ett par månader har spelarna fått större självförtroende. Fyra segrar på tio tuffa bortamatcher är, som han uttrycker det, kvittot.

– Vi är kanske inte lika skickliga som Djurgården, men vi är bättre på de andra tråkiga sakerna, fortsätter Björklund.

De “tråkiga sakerna” handlar om struktur, förberedelser, efteranalyser och att stämpla in och veta exakt vad som ska göras i 2,5 timme. Att repetera, och repetera igen.

Samtidigt beskriver han att klimatet runt ungdoms- och juniorhockeyn har blivit tuffare de senaste åren. Inte på isen, utan runt den. Han berättar om en eskalerad “föräldrahets” som på kort tid blivit svårare att hantera och som påverkar ledarskapet.

Mobilförbudet: ett konkret grepp för kultur och närvaro

Kanske är det just därför Täby blivit så tydliga med sin vardagskultur. Ett av de mest konkreta greppen är lika enkelt som kontroversiellt i en tid där allt kretsar kring skärmar: mobilförbud.

– För ett år sedan införde vi mobilförbud så alla måste lämna sina mobiltelefoner i en låda, säger Kalle Björklund och pekar på en svart verktygslåda.

Han beskriver omklädningsrummet före förändringen som knäpptyst, där spelare satt med sina mobiler, hade fasta platser och osynliga hierarkier. Efter förändringen blev det mer rörelse, skratt och samtal – och dessutom roterande platser som tvingar alla att prata med alla.

“De har en väldigt bra träningsverksamhet”

För att förstå vad Täby HC kan betyda över tid räcker det att lyfta blicken mot en spelare som redan tagit steget vidare: Viggo Björck. I dag spelar han i Djurgårdens A-lag, och i början av året tog han JVM-guld i Minnesota.

– Jag har Täby som moderklubb och spelade där från hockeyskolan när jag var ungefär 4–5 år tills jag började i gymnasiet.

Det han minns tydligast är inte en enskild match, utan vardagen.

– De har en väldigt bra träningsverksamhet, man tränade nästan varje dag… jäkligt roligt… mycket smålagsspel och en härlig träningsmiljö.

När Viggo Björck beskriver vad Täby gett honom återkommer samma ord som sitter på väggarna i hallen: värderingar.

– Att man ska träna på bra och köra hårt, samtidigt som man ska ta hand om varandra och vara en bra polare.

När han ska beskriva klubben kommer svaret snabbt.

– Det är en jättebra miljö att vara i om man vill utvecklas både som spelare och människa.

Planscherna är inte dekoration

Det är lätt att romantisera den mindre klubbens kamp mot de stora. Men i Tibble ishall en kall morgon i februari framstår det mindre som romantik och mer som metod. Planscherna på väggen är inte dekoration. De är instruktioner.

Repetera. Och gör det tillsammans.

Det är så Täby HC bygger elitförberedande juniorhockey i en liga där många av motståndarna har större organisationer och större ekonomiska muskler. Täby svarar med något annat: en vardag som kräver närvaro, bygger relationer och formar en spelare i taget.