Anton Frondell: straffnerven och vägen mot Chicago

Semifinal i JVM: Sverige–Finland. Ett klassiskt rivalmöte som får hela arenan att hålla andan.

Sverige har varit nära att avgöra. Finland har svarat med kontringar som fått läktaren att stanna upp. En ribbträff, ett läge som “bara ska sitta”, och ett boxplay i sudden som känns som att spela hockey med hjärtat i halsgropen. Till slut: straffar.

Anton Frondell glider fram igen. Två straffar har redan brunnit. Då tar han en till.

– Bara försöka älska läget fast det pirrar i hela kroppen, säger han.

Tredje försöket kommer. Den sitter.

– Det är den sjukaste matchen jag någonsin har spelat.

Frondells matchdag: morgonskate, lax och tejp på klubban

En matchdag med Anton Frondell är inget improvisationsnummer.

– Vi har is på morgonen med laget, lite morgonskate. Det är ofta valfritt men de flesta vill gå på. Jag går alltid på, säger han.

Han vill ut tidigt för att väcka benen, känna pucken och skicka iväg några skott innan allt drar igång. Det kan bli en kvart eller en timme. Inte för att någon säger åt honom, utan för att han själv vill det. Sen blir det gemensam lunch i arenan.

– Jag tar alltid lax och pasta om det finns.

Efter lunch åker han hem. Är han trött tar han en nap. Är han pigg håller han sig vaken, mest för att inte rubba rytmen. När han kommer tillbaka till hallen går han direkt till utrustningen.

– Det första jag gör är alltid att se till att klubborna är fräscha. Ser så det inte är några sprickor i bladen och tejpar om dem.

Frondell vill inte lämna utrymme för risken att stå i ett avgörande läge och känna att någonting “inte sitter”.

Uppvärmningen? Bollring.

– Det är få gånger man kan ha så kul som en lyckad bollring när det är bra energi, lite hets och lite dueller.

Han ler, och det säger allt om hur mycket det betyder. Någon tappar bollen och får höra det i samma sekund. Sen slår det om. När skydden åker på är det ingen som skämtar längre.

BILDBYRÅN

JVM-resan som avgjordes i semifinalen

Pressen kommer inte bara från läktaren. Den följer med in i omklädningsrummet, och ner i fickan.

– Det är sällan jag går in och läser på våra inlägg när jag själv varit med och spelat. Man vet att det är en del tunga kommentarer efter en dålig match och det uppmuntrar inte, så jag försöker hålla mig borta från sånt.

När JVM drog igång och rubrikerna växte, kände han något av det?

– Inte jättemycket. Många av oss gjorde vårt första JVM, så vi visste inte riktigt vad vi hade att förvänta oss. Jag åkte dit och försökte njuta.

Och så finns den där sidan som sällan syns när man pratar om sport, att vara borta från familjen när andra samlas.

– Det var första gången jag inte firade julafton. Vi hade ett Secret Santa-spel på hotellet och det blev några Facetime-samtal hem, men jag hade aldrig någon julfeeling.

Guldet kom i finalen. Men när Anton Frondell pratar om turneringen hamnar han direkt i semifinalen. Han pratar inte statistik. Han pratar om ribban, kvitteringen och 4 mot 3-läget där allt stod och vägde.

– Det var sjukt mycket nerver, man kände all nervositet och allt adrenalin. Där och då var det det jobbigaste jag varit med om, men när vi kom in i omklädningsrummet var det den skönaste matchen att vinna.

När han blickar tillbaka säger han att guldet var mäktigt, men att semifinalen med all sin brutala spänning var “coolare” att spela.

Hur tar man sig vidare efter en urladdning? Hur går man in i nästa match när kroppen fortfarande är kvar i den förra? Frondell återkommer till laget.

– Känslan vi hade i laget från dag ett på Arlanda tills vi tog guldet var gemenskap. Alla kunde ha kul med alla. En bra on-off knapp.

Det låter som ett kompisgäng som kunde slå om. Flams ena stunden och fokus i nästa.

Crosby-klubban och starten i Farsta

Vi backar till starten: FOC Farsta.

– Det var klubben som låg närmast där jag bodde. Jag är sjukt tacksam för allt jag fick där.

Frondell beskriver en miljö där man uppmuntrades att vilja mer. Där man kunde hoppa på äldre pass om man räckte upp handen, och man fick kompisar i flera årskullar.

– Det var familjekänsla i hela föreningen.

Och som för många andra finns en idol tidigt. Sidney Crosby.

– Vinkeln jag spelar med idag heter P29, förut hette den P29-Crosby. Jag trodde väl att jag kunde bli lika bra som honom för att jag hade den klubban, så var det inte.

Han såg Crosby göra mål på enhandsbackhand. Sen bröt Frondell sitt vänstra båtben, och stod plötsligt där med bara högerhanden på klubban.

– Crosby kunde ju skjuta med bara den handen, så jag tänkte “varför kan han göra det här och inte jag?”.

Samtidigt minns han vad han behövde lära sig, bortom drömmen om att bara göra mål.

– Jag tyckte om att skjuta och sätta pucken i mål, men tänkte inte på att det är minst lika viktigt att inte släppa in några mål bakåt.

Frondell pratar om press på elitnivå som om han lärt sig att det finns en fälla i att stirra sig blind på siffror.

– Det är första säsongen jag spelar i SHL. Jag försöker mentalt gå in och inte sätta press på mig själv.

Han vill nollställa. Börja om. Inte dra med sig förväntningar efter tidigare framgångar.

– Innan säsongen gick jag in med inställningen: “blir det inga mål i år får jag inte bli arg”.

Efter en dålig match då?

– Jag brukar fundera “vad får jag tänka till om? För som jag spelade idag kan jag inte göra nästa match”. Jag ser fram emot att motbevisa den dåliga prestationen.

Han går igenom det, sen släpper han det.

– Sätter jag mig ner, blundar och tänker på stunden vi tog JVM-guldet eller gick upp till SHL med Djurgår’n så blir jag rätt glad inombords.

USA TODAY Sports

Draften och Chicago: “därifrån svartnade det till”

I juni byter pressen skepnad. Inte match. Inte straffar. Utan ett rum fullt av kostymer, kameror och tid som tickar. Den där röda mattan som ser glamourös ut på bild, men som i verkligheten bara är varm.

– Jag svettades som en dåre i den där kostymen. Jag ser nyduschad ut på bilder därifrån.

Han sitter och tittar på hur kameror radar upp sig runt andra spelare. På ettan, Matthew Schaefer. På tvåan, Michael Misa. Sen börjar fotograferna röra sig igen. Han ser dem ställa sig vid lite olika spelare.

– Ingen var ju på mig. Jag tänkte: “jag får nog sitta ett litet tag till då”.

Han hinner till och med planera en snabb toalettpaus. Han tänker smita iväg när de ropar upp nästa namn.

Han hör dem säga: “Djurgarden…”

– Då blev jag chockad. Därifrån svartnade det till. Jag försökte fokusera på att inte snubbla i trappan upp till scenen.

– Det var väldigt coolt och jag är jättenöjd att det blev Chicago.

Mentorerna i Djurgården: Thoresen och Krüger

Det är lätt att tänka att unga talanger bara kör sitt eget race. Men Frondell pratar om äldre spelare med tydlig respekt.

– Förra året var första året för mig på seniornivå, så fick vi in Patrick Thoresen i laget efter sommaren och han ville berätta allt och hjälpa mig.

Och Marcus Krüger:

– Nu är det honom jag alltid vänder mig till. Om det är en liten grej jag inte förstår vid videogenomgången så frågar jag honom.

De spelar i samma kedja och har ytterligare en koppling.

– Vi har ju också Chicago gemensamt så jag kan få tips inför framtiden.

Det handlar inte om stora tal. Mer om att någon säger rätt sak vid rätt tillfälle, eller visar hur man gör en gång extra, så att det sitter nästa gång.

Frågan om framtiden kommer. Han duckar den nästan.

– Jag gillar inte att sätta höga mål. Allas dröm är att spela NHL, ännu coolare att ha en Stanley Cup-ring.

Det han däremot är konkret med är utvecklingen. Han har testat att spela center och känner direkt vad rollen kräver.

– Det är en större uppgift i egen zon. Om jag ligger fel eller missar någon markering så kan det gå snabbt bakåt. Speciellt nu på SHL-nivå.

Det är där han vill bli bättre. Inte i poängkolumnen först, utan i det som märks för dem som spelar med honom.

Den där straffen i JVM-semifinalen blev ett ögonblick som fastnade. Det ser glamouröst ut på klipp. I verkligheten är det morgonskate, tejp på klubban och en vardag som gör att du tar en tredje straff när två redan brunnit.